1962 – Suecia

Det var en glad ung man med solvargsgrin
Som bad mig följa med som smakråd in
Han sökte något att sin fästmö ge
Och bad så snällt att jag gick med

När det är sol och vår och man är nitton år
Är det så lite man förstår
Och alla flickor små bör låsas inne då
När vintern går mot sol och vår

Väl i butiken fann han inget se’n
Och snart så stod vi utanför igen
Jag sa ‘adjö’ och hade börjat gå
När han skrek: «Vänta, hör nu på»

Som ett bevis för tacksamheten hans
Ville han bjuda mig på lunch nå’nstans
Det var ju vårens första solskensdag
Så jag var dum och svara’ ja

När det är sol och vår och man är nitton år
Är det så lite man förstår
Och alla flickor små bör låsas inne då
När vintern går mot sol och vår

Han konverserade med elegans
Och bjöd det bästa som på stället fanns
Men se’n han gått att ringa till en vän
Så kom han inte mer igen

Och rockvaktmästar’n sa:
«Jo, damens man tog damens päls
Och gick till skräddaren, han»
Så jag fick ringa till min egen Knut
Som mig från notan löste ut

När det är sol och vår och man är nitton år
Är det så lite man förstår
Och alla flickor små bör låsas inne då
När vintern går mot sol och vår

Era un hombre joven y feliz con una sonrisa encantadora
Que me pidió que le aconsejara
Buscaba qué regalar a su novia
Y yo encantada accedí

Cuando es primavera y hace sol y tienes diecinueve años
Entiendes tan poco
Todas las chicas deberían encerrarse
Cuando el invierno se convierte en sol y primavera

En la tienda no pudo encontrar nada
Y pronto salimos otra vez
Le dije “adiós”, comencé a andar
Cuando me gritó: “Espere, escuche”

Como una prueba de agradecimiento
El quiso invitarme a comer
Era el primer día de sol de primavera
Así que fui suficientemente estúpida como para decir que sí

Cuando es primavera y hace sol y tienes diecinueve años
Entiendes tan poco
Todas las chicas deberían encerrarse
Cuando el invierno se convierte en sol y primavera

El me habló con cortesía
Y me llevó a comer al mejor sitio que pudo ofrecerme
Pero entonces fue a llamar a un amigo
Y no volvió

El encargado del guardarropa me dijo:
“Sí, su esposo cogió su abrigo de pieles
Y lo llevó al sastre”
Así que tuve que llamar a mi pandilla
Para que me sacasen del apuro

Cuando es primavera y hace sol y tienes diecinueve años
Entiendes tan poco
Todas las chicas deberían encerrarse
Cuando el invierno se convierte en sol y primavera